2 dl olivolja

½kg hackad gul lök

2 dl okokt ris

2 msk dill eller mynta

2 dl varmt vatten

2 msk salt

50-60 färska eller konserverade vinblad

1 citron

1 tsk svartpeppar

Häll lite matolja i en gryta och fräs löken tills den blivit mjuk.

Tillsätt riset och 1 dl olivolja och låt det koka under lock i ca 5 min.

Lägg i resten av ingredienserna förutom vinbladen, citronen och 1 dl olivolja.

Låt skjuda i 5 min, sedan svalna.  Skölj vinbladen i kallt vatten.

Lägg varje blad med den glansiga sidan neråt och lägg några teskedar fyllning och rulla ihop(inte för hårt, för riset kommer svälla). 

Täck botten av en kastrull med vinblad och lägg dolmarna brevid varandra i lager. Droppa sedan över citronsaft och tillsätt  resten av olivoljan och 1 dl hett vatten. Lägg en tallrik på dolmarna för att undvika att dom öppnar sig och låt dom skjuda under lock i ca en timme.

Låt sedan vinbladsdolmarna svalna i kastrullen.

Servera med tzatziki, kalla.

Gott och nyttigt! 

När jag kom hem låg det en massa brev från djurskyddet och djurens rätt på sängen. Nu är jag medlem i djurens rätt. Det känns bra.

Sedan har jag inte gjort så mycket. Färgat håret mörkare, lägger väl upp nån bild sen. Städat åt råttorna. Ganska social har jag varit idag med, via telefonen. Jag smsar nästan aldrig, men idag har jag messat med hela tre personer, haha. Och nu ska tydligen en av dom komma hit och en av dom andra ska jag åka och träffa nån dag. Oj, tänk vad sms kan göra för mitt sociala liv, haha.

Och katten kom hem idag också, så då fick man träffa honom också. Gud vad smal han var. Han kändes som en liten kattunge.. Ush.

Hoppas han börjar vara hemma ibland nu.

Jag var nyss inne på en pro ana sida jag brukade vara inne på när jag mådde som sämst.. Bara för att se om något förändrats.

Observera att jag aldrig varit pro ana, utan jag sökte mig till sånna sidor för att ha någon att prata med. När man går runt och mår som man mår är det hemskt skönt att prata med någon som förstår precis vad det handlar om.

Men i alla fall, något hade förändrats. Två stycken jag brukade tycka var "speciella", eller vad man ska säga. Jag såg inte upp till dom för att dom hade anorexi utan för att dom var sig själv på något vis. Jag vet inte, men i alla fall så hade båda två vänt och börjat gå i mot rätt väg. Dom har vänt sig mot anorexin nu.

Det var roligt att se faktiskt.

Men dom får hjälp också.. Som en annan inte får.

Suck.

Men men.. Hoppas dom blir bättre och får ett bättre liv. 

Borta en hel vecka, så skönt!

Seriöst, jag behövde det..

Vad har jag gjort då? Hm.. Tagit massa, massa naturbilder, bastat, solat, druckit öl och vin, åkt lätt motorcykel, kört lätt motorcykel och kört bil.

Första gången jag körde lätt motorcykel och första gången jag körde bil!

Bil var faktiskt inte så svårt som jag trodde, det som egentligen var svårt var att kontrollera både gasen och bromsen med en fot. Men kul var det!

På torsdagen var jag och Tim ute och då såg jag en kopparödla, en hona. 

Och jag blev så arg på mig själv för att jag inte hade kameran med mig! Det är sånna djur jag vill fotografera liksom. Så det gick ju åt helvete.

På fredagen var jag och bror ute och åkte motorcykel och plötsligt drar han upp fötterna och sen stannar han och sa att han såg en orm, som han trodde att han körde på. Så vi åkte  tillbaka, och där var den, en huggorm. Han hade inte kört på den, den levde.

Och åter igen blev jag arg för att jag inte hade kameran med mig.  Så brorsan åkte hem och hämtade den medans jag höll koll på vart ormen tog vägen. Och han slingrade sig ju in bland buskarna, men jag höll koll på honom.

Till slut kom bror tillbaka och då skulle jag försöka få en bra bild då.

Rätt så omöjligt faktiskt, jag fick EN bild och den var inte den bästa. Bara en vanlig ormbild, inget speciellt. Om jag bara hade haft med mig kameran från början hade jag kunnat ta flera bilder och då hade jag förmodligen kunnat fått en bra bild. Jobbigt. Men jag är glad att jag fick möta både kopparödlan och huggormen. Jag har bara sett typ 5-6 vilda ormar i hela mitt liv så..  

Men i alla fall, bilden på ormen finns på bilddagboken, Cheet4h under 9:e maj. Och bilder från hela veckan finns också, såklart. 

Jaja, veckan har varit helbra och jag ville inte åka hem.

Känner mig ganska deppad över att vara hemma faktiskt, hem till verkligheten liksom., Ush.

Men men, det blir nog bra snart skulle jag tro. 

Igår:

Fest, fest, fest. Skitroligt var det. Men av någon anledning så blev jag mer full förra helgen, fast jag inte hade något att dricka då. Konstigt. Men men, roligt var det i varje fall. Och jag lyckades nästan röka upp alla mina festcigg, hade två kvar idag. Fast dom är slut nu, haha.

Idag så ska jag åka bort i en vecka, till Ockelbo. Vi har hyrt en stuga som cancerfonden hyr ut billigt, det ska bli roligt. Det är så mysigt där.

Så, ingen dator på en vecka, inget bloggande.

Men men, så är det!

Jaja, nu är det väl bara att packa klart!

Idag blir det party, wiie! Med min kära granne, skall bli roligt. Fast jag kommer nog inte känna någon där, förutom henne. Men men, blir skojj i alla fall.

Funderar på att fråga pappa om jag får köpa en öl av honom(eller få, hah). Men jag vet inte. Jag vill inte bli för påverkad, men det är ju tråkigt att bara dricka vin. Jaja, får se hur jag gör. 

Sitter nu och har supertråkigt, jag är rastlös. Jag måste vänta ända tills 5 för att pappa ska komma hem, och sen kan jag gå till grannen. Ca 2 timmar, blah.

Ingen aning om vad jag ska göra heller..

TRÅKIGT!

Men men.. Senare blir det roligt i alla fall! 

In i vildmarken / Into the wild

Boken är skriven av Jon Krakauer

Filmen är regisserad av Sean Penn

År 1990 gav sig en ung man vid namn Christopher McCandless(a.k.a Alexander Supertramp) sig ut på en lång resa, på väg mot Alaska. 

Chris gav bort sina pengar till välgörenhet, lämnade bilen och brände sina sista kontanter och lämnade civilisation för att leva på naturen i Alaskas vildmarker. 

År 1992, den 18:e augusti, dog Christopher McCandless, två veckor senare hittar man honom. 

Boken är baserad på en sann historia som Jon Krakauer skrivit med hjälp av Chris dagboksanteckningar och med hjälp från hans familj och vänner.

Alla vet hur den slutar, men det intressanta är vägen dit. 

Vad hände egentligen med Alexander Supertramp?

Jag älskade både boken och filmen och dom båda berörde mig djupt.

Jag kan knappt beskriva i ord hur underbart bra dom är. Inspirerande, fantastiskt, underbart. Något alla borde se och läsa.

Jon Krakauer är en underbar författare och Sean Penn regisserade filmen prefekt och jag tror inte man kunde hitta någon bättre än Emile Hirsch för att spela huvudrollen i filmen.

Idag har varit en slö och tråkig dag. Jag har varit trött heeela dagen.

Bara tittat på tv och släpat mig ut på hundpromenader.

Och packat tills på söndag.

Trött och slö dag. Längtar bara tills jag ska gå och lägga mig.