Igår:

Tim vart jätterädd för smällare, alltså inte bara rädd, det var som om han hade en panikattack eller nå. Det var skitläskigt.

Och så är han hela kvällen.

Jag blev bjuden på fest, tänkte gå dit. Skulle få skjuts av min kompis dit, men sen vid 7 så fick jag ett sms om att hennes mamma inte hade tid att hämta mig.

Och då hade alla redan börjat druckit öl så ingen kunde skjutsa mig.

Så då skulle jag cykla in och det gjorde jag.

När jag kom dit såg jag bara en massa killar, som jag inte kände, som smällde smällare. Också hörde jag någon säga : "Vem fan är det där?", åt mig.

Och då tog min socialfobi tag i mig och sa : Fara!

Dom kunde ju ha bestämt sig för att vara någon annanstans och glömt att ringa mig. Eller antagit att jag inte skulle komma när jag inte hade skjuts.

Förmodligen så var dom bakom alla okända killar, men självklart så vågade jag inte chansa. Jag hade inga pengar på telefonen heller.

Så jag cyklade hem igen..

När jag kom hem låg pappa med Tim i hans rum och Tim var fortfarande livrädd. Och skittrött, men var för rädd för att kunna somna..

Så då tog jag ner honom till mig och efter några timmar så kunde han äntligen somna. Han fick sova i sängen med mig också.

Och idag är han normal igen, tack och lov!

Men det är verkligen inte roligt att se någon bli sådär. Den där glada, orädda hunden blev till en ledsen, orolig och rädd hund. Jag funderade på att ringa veterinären, men jag fick rådet att bete mig normalt och inte visa att jag var orolig. Och om han inte blev bättre så skulle jag ringa.

Men det verkade funka, eller så vart han bara så trött att han inte orkade längre. Är glad att han mår bra nu i alla fall.

Men jag är nog ändå tacksam över att jag inte var ut igår, för att Tim har det nog lättare att slappna av här nere än uppe där det var fest. Och pappa kan liksom inte bara lämna festen.

Och sen kände jag idag att jag verkligen inte orkade vara bakfull.

Idag blir det städning, städning och städning. Mitt rum ser ut som det brukade göra när jag bodde med mitt ex. Och det var inte fint där, haha.

Vaknade klockan 3 i natt, kunde INTE somna om. Skitkul.

Så jag har varit vaken ett tag.

Druckit kaffe, duschat, klätt på mig. Jag skulle städa också, men det har jag ju inte gjort.. Det kändes för jobbigt idag.  Men det är inte fint här nu kan jag säga.

Hittade en dum liten fågel i lekstugan, som absolut skulle flyga ut genom plastglasfönstret, inte genom dörren. Jag försökte hjälpa honom, men då skulle han bara fortare ut genom fönstret. Men till slut kom han ut.

Idag ska jag bara vara nere hos grannen, orkar inte mig ut på en massa tok.

Så det blir till att vara där och dricka vin och umgås med vilka som nu är där.

Och grilla örtbiffar såklart!

Sitter nu och väntar på min kontaktperson, som jag tror skulle kommit vid 10. Antingen 10 eller 13. Men jag är rätt säker på att det var 10.

Och förmodligen så kom något i vägen så han antingen blir jättesen eller inte kommer alls. As usual.

Men men..

Och jag skulle ha börjat gått hos en kurator för typ.. 2 veckor sedan.

Hon skulle ringa. Har hon ringt? NEJ. Jag blir tokig. Kuratorer ska inte glömma saker och hon är en "glömmare". Har haft henne förut och då glömde hon en hel del viktiga detaljer om MIG.

Men hon är hemskt lätt att prata med, och det är ett måste för mig som har svårt att prata med dom jag inte känner. Det negativa är bara det att hon glömmer och tror att hon kan fixa alla mina problem själv. Men annars är hon super.

Får hoppas hon hör av sig..  

Varit ute hela dagen. Skööönt.

Tim snodde min öronplugg och var allmänt jävlig och gömde den under en av båtarna som står på gården. Jobbiga lilla vovve.

Sedan kom moster och moder och hälsade på. Moster har inte varit här ute på typ 10 år. Det är länge sen de..

 Men det var trevligt. 

Sen åkte dom hem och min tå gick ur led. Det var INTE roligt.

Jag såg liksom hur det sakta gick ur led och sen efter typ 30 sek gick den tillbaka. Inte ett dugg skönt. 

Sedan kom far hem och jag drack lite av mitt vin jag ska ha i morgon och en öl. Vinet var rätt gott, från sydafrika, haha. Jag var tvungen. 

Jaja, dagen har varit mysig, trots min stackars tå.

Och VARM, så underbart!

Telefonen ringde, tidigt, pappa ville att jag skulle gå upp och kolla om Emil var vaken, för han svarade inte. Jag är så morgonsur så det finns inte, och jag hatar att behöva gå upp tidigare än vad jag ska, även om det bara är några minuter.

Klev i skorna, en av dom var dyngblöt. Tim hade kissat på den. Det är inget jag vill vara med om när jag nyss har vaknat! Blir ännu surare. Går upp, och självklart var Emil uppe, så då hade jag gått upp i onödan. Blir mer sur.

Går och lägger mig igen.

Sover lite för länge. Vaknar. Tim har bajsat i ett par av mina andra skor. Great! Går upp. Ska göra kaffe. Spiller ut kaffesumpen på golvet.

Jag hade ingen trevlig morgon kan jag säga!

Resten av dagen har gått åt till att lata sig, i stort sett. Lagat mat har jag i alla fall gjort.

Första gången jag gjorde såndär avancerad mat, haha.

Jag har också bestämt mig för att åka till Namibia tidigare än vad jag tänkt.

Typ till vintern. Skita i tatuering och körkort och ta alla pengarna dit istället. Låter kanske dumt men det har jag all tid i världen att göra senare, men att resa kommer jag inte ha mycket tid åt sen. För då börjar skolan på allvar, och då kommer jag knappt ha någon ledig tid. Plugga och praktisera och jobba på sommrarna. Ingen större tid att åka bort i några veckor med andra ord.

Men nu till hösten så kommer jag ju bara gå i skolan några gånger i veckan och det gör inte så mycket om jag är ledig i några veckor. För att jag kommer ha ett helt läsår att plugga upp mig på. 

Och tatueringen kommer inte vara så dyr, så den kan jag lätt spara upp till.

Körkortet får jag ta när jag har råd, jag behöver inte skynda mig. Och det är ju bra om jag har tid att lära mig att köra också, haha. Fast jag haft snart 2 år på mig så har jag inte övningskört en enda gång.. Men i sommar ska jag börja.

Men Afrika känns viktigare än körkortet faktiskt. Jag får ta tåget när jag flyttar i början, eller ge pappa bensinpengar. Billigare att åka tåg också.

Men Afrika är viktigare för att det är dit jag vill sen, när jag pluggat färdigt.

Och då känns det jävligt skönt att faktiskt kunna få prova på den drömmen.

Bara att spara på för fullt nu! 

Ca 6 portioner 

8 potatisar

2-3morötter

1 strimlad purjolök

 1 dl vatten

4 sojakorvar

vetemjöl

växtbuljong

dill eller persilja

Skala och skär morötterna och potatisen, lägg det i grytan. Tillsätt vattnet och purjolöken och koka under lock på svag värme i ca 15-20min.

Skär korven i bitar och lägg i dom. Smaksätt med salt.

Koka 5 min till. Häll sen på redning av mjöl och växtbujong så det blir lagomt simmigt och strö över persiljan eller dillen, som är klippt.

Gott och nyttigt! Lite krångligt att göra, nybörjare ska nog ha någon som hjälper en. 

På animal planet visar dom ibland under reklamen ett ställe där dom tar hand om djur då. Och ända sen jag såg det första gången har jag tänkt att det vore skitkul att få jobba där och med han som satt och berättade också.

Och jag ska ju åka och jobba som volontär i Afrika när pengarna räcker till, så snart som möjligt. Jag har planerat att åka till Namibia.

Men jag tänkte att det där stället ligger nog i Sydafrika eller något högre upp i Afrika. 

Men jag var ju fortfarande intresserad av att veta vad det var för något osv, så jag googlade och efter jag ÄNTLIGEN skrivit dom rätta orden så hittade jag det. Och tänka sig, det är dit jag ska! Det är precis det stället jag planerat att åka till. Det är otroligt, shit alltså. Jag är SÅ glad nu och längtar bara ännu mer. 

Igår gjorde jag en impulsgrejj, jag tog bort min bilddagbok. Den fick mig att må så dåligt ibland alltså. Massa jobbigt minnen och grejjer. Så jag tänkte att jag skulle klara mig utan. Men det gick ju inte, så idag gjorde jag en ny.

Cheet4h, heter den. Men det känns redan mycket bättre.

Allt nytt, allt bra.

En sak jag tyckte var rolig igår var att jag tydligen har talang för att fota.

När mamma kollade på några bilder jag tagit så satt hon och "wowade" hela tiden. Och det var bara sånna bilder jag tagit bara för att liksom, det var ingenting jag tänkt att det skulle bli något bra av, bara att det är en bild på det och det. Men tydligen så var det bra.

Hon började prata utställningar och sånt. Och sa att hon skulle kontakta en gammal kompis som jobbar med foto, som skulle hjälpa oss.

Det var i alla fall roligt att höra, för jag älskar att fota! 

Jag har inte skrivit så mycket till allmänheten om mina problem förut, det är fortfarande som en "skam" för mig. Folk kan ha så mycket åsikter om det och dom flesta förstår det inte.

Ätstörd, bulimi, anorexi, spy, svälta, träna, ätstörning.

Jag tänkte att det nog är tid att vara mer öppen om det. Mer in på detaljer, dom som vet, vet knappt detaljer. Och eftersom jag inte får någon hjälp, så pratar jag inte mycket om det. Det är jobbigt, äckligt och skamfullt för mig att prata om det. Jag har svårt att öppna mig, och ännu svårare att öppna mig om det här. Men att skriva går alltid mycket bättre, jag uttrycker mig så mycket bättre i text än i tal. 

Min ätstörning har inget namn, för att jag inte fått någon diagnos, för att jag aldrig fått hjälp. Bulirexi kallar jag det ibland, eller bara störning.

Historik:

Mellanstadiet: Började banta

Mitten på högstadiet: Började spy

Gymnasiet: Insåg att jag inte var frisk 

En blandning av hetsätningar, fasta, kräkningar och träning.

Perioder av viktnedgång och uppgång. Jag har spenderat ca 6 år med att försöka bli "smal".

Det var i år som jag började kämpa i mot det. Sen jag berättade för min familj så har jag bara suttit hemma och väntat på att få hjälp. Inte gjort ett skit själv. Jag har inte vågat, för att kämpa i mot ångesten är inte så enkelt som det låter. Men i år så insåg jag det uppenbara: Jag kanske helt enkelt inte får någon hjälp. Vi har försökt fått hjälp och alla har svikit oss, sakt nej, varit iskall, inte vetat ett skit med vad dom håller på med, idioter.

Ska jag då sitta hemma och sakta döda mig själv och slösa bort yttligare 6 år av mitt liv?

Jag har nu accepterat det faktum att jag kanske aldrig blir frisk. Att jag kanske måste kämpa resten av livet med att få i mig tillräckligt och försöka att undvika att se den oriktiga bilden av mig själv i speglen. Och att inte överträna. Inte väga mig. Inte mäta mig. INTE spy. INTE fasta. Inte räkna kalorier. Inte prata viktminskning, inte läsa om viktminskning, inte kolla på alla dessa superöverdrivet smala modeller.  

För att jag tänker inte slösa mer av mitt liv.

Mitt liv 2007:

Göra ALLT för att gå ner i vikt.

Stod inte ut med mig själv.

Lägsta BMI: 16

Högsta BMI: 19

Hetsåt och spydde.

Vägde mig varje dag.

Uppskattade inte livet för 5 öre

Tränade för mycket

2008:

Äter bättre

Hetsätningstendenser finns kvar i form av godis och annat sött

Har svårt att äta riktig mat

Har gett vågen till Eriks hjälpen

Försöker äta så gott jag kan

Gör allt i min makt till att Inte spy

Gör yoga, försöker undvika att träna mer än det

Står fortfarande inte ut med hur jag ser ut, men jag försöker

Är förmodligen uppsvullen av att jag inte spyr

Mår lite bättre

Jag vill skriva om det här för att jag tror att jag skulle må bättre och för att förhoppningsvis inspirera andra till att kämpa i mot.

Om du inte gillar det jag skriver, inte håller med, tycker något negativt alls, sluta läs!