Ikväll skulle det ha vart en 75års fest i vårat hus, vi bor över en lokal.

Mammas nära vänner skulle ha den. Så då fanns det en hel del vin och annat nere i köket.

Och eftersom det var det så var vi noga med att låsa, såklart.

Men ja, tyvärr räcker ju inte det. Vi hade några som sov över här, och då gick några av dom ut i natt/imorse och låste självklart inte efter sig när de kom in igen.

Och då, självklart, så har någon lowlife idiot varit här och tagit nästan allt.

Vem gör sånt? Vem tycker det är så jävla roligt att förstöra för andra? Vad är det för roligt med att sabba för folk man inte känner?

Nu är alltså festen nästintill förstörd bara för att någon kände för att sno lite.

Hur jävla dum i huvudet får man vara, egentligen?

Jag förstår faktiskt inte. Det värsta är att jag tror att jag vet vilka det är, eller åtminstone att dom vet vad som hänt. För att dom har, tyvärr, en tendens att vara idiotiska ibland. Och dom var här och visste om festen.

För att hur många visste om festen och att det var upplåst och att de andra sov?

Tål att funderas på. En polisanmälan blir det i vilket fall. 

Eftersom supersize vs. superskinny började igår tänkte jag kolla hur mycket proanafolket skriver om det, eftersom det programmet verkligen var "peppande". Eller ja, om det hade börjat i typ januari så hade jag suttit klistrad och tagit in varje ord och förmodligen börjat med äppeldieten.

Men nu så blev jag faktiskt inte peppad alls till att försöka bli sådär smal, för första gången i mitt liv kan jag faktiskt se att supersmalt INTE är ett dugg fint.

Men nog om det.

Jag såg på sidans forum att någon lagt upp ett inlägg om Into the wild, alltså som en peppning. Bara för att han blir smalare och smalare pga att han inte hittar tillräckligt med mat.

Jag tyckte inte det var ett dugg jävla peppande. Den boken och filmen hjälpte mig att inse att jag inte vill gå runt och vara sjuk resten av livet.

Att livet inte handlar om att försöka bli smal helt enkelt.

Gud. 

Jag tror att jag börjar komma frammåt i friskheten.

Idag, som jag nyss skrev om, har jag ätit som en gris(eller som en bulimiker), haft spyimpulsen, men inte spytt.

Det finns ett läge när man ätit för mycket då det känns som att det inte finns något annat att göra än att spy. Man mår så fruktansvärt jävla dåligt så det finns inte, många har säkert upplevt det någon gång.

Jag hatar att må dåligt fysiskt, för då kan jag inte ha full kontroll över min kropp, vilket jag vill ha. Jag vill inte att något ska hindra mig från att göra något. Så då när jag ätit så mycket och mår så jävla dåligt, och vet att det finns ett så fruktansvärt enkelt sätt att få bort det, så känner jag mig jävligt stark när jag inte gör det.

Jag har inte spytt. Fast jag mått skit och haft ångest över allt socker.

Kräkningarna har haft sån stor kontroll över mig i många år, men nu har jag kontroll över dom.

Det är ett stort jävla steg för mig. 

Hetsätningen är fortfarande kvar i mig, men inte kräkningarna. Och utan kräkningarna så kommer hetsätningen försvinna. För i mitt huvud klarar dom sig inte utan varandra länge. 

Och det är inte tack vare psyket. Det är tack vare min underbara familj och släkt, mina vänner, min läkare och mig själv. Men jag skulle aldrig kommit så här långt utan dom. 

Jag är tacksam över att jag har människor som tror på mig, trots att oddsen är i mot mig. 

Jag glömde bort en sak jag skulle skriva, så nu gör jag en egen kategori för det ämnet.

Idag, när jag och Alex stod utanför köpcentret i våran lilla stad såg vi en svart liten rädd katt, i koppel.

Koppel, utanför ett köpcenter, på en katt?

 NEJ. Jag är i mot koppel på katter. Katter är Inte hundar. Katter har man inte i koppel. Katter är för mig självständiga, vilda och fria. Katter behöver inte rastas som hundar.

Speciellt på sånna där ställen, massa folk, massa bilar och annat oväsen.

Alltså seriöst.. 

Katter i koppel är för mig ett big NO NO.